Cattlebruiser

Från början tänkte jag skriva om min promenad i kvällsmörkret och hur jag uppskattar att se på stjärnorna men i skrivande stund har jag fått reda på att min morfar dog vid niotiden ikväll.
Karl Krantz skulle förmodligen ha levt länge till om det inte vore för hans asbestlunga och sjukdomen kol. På hans tid fanns tyvärr inte skydd mot asbest i hantverkarbranchen.

Han var en fåordig man som om våren i mina yngre år lärde mig att göra visselpipor av kvistar från skogssnåren och som oväntat utbrast i sång 'Härliga ostkaka!' en dag då mormor bakat ostkaka.

Jag ser inte fram emot begravningen. Begravningar i kristen anda handlar mer om gud och jesus än personen som dött och jag är inte religiös av mig. Ärligt talat tycker jag det är en skymf mot personen som dött att publiken ska stå upp och erkänna sin kristna tro, hur mycket man älskar jesus och så vidare. Men jag måste väll gå och hålla god min för alla andras skull.

Jag är övertygad om att det var dags, glad över att han inte blev något vårdkolli. I grund och botten så är döden bra, livet hade inte varit livet utan döden.
Den dag jag dör vill jag att människor ska le när de tänker på mig, därför ska jag le istället för att hänga läpp när jag tänker på alla stunder vi haft.