Cattlebruiser

Har haft flera blogginlägg författade i skallen men
det har inte blivit av att jag har skrivit ned dem
här. Så där gick du miste om något men du kan ju
trösta dig med att det inte var ditt fel. (-:

Imorse var jag hungrig när jag vaknade. Jag tänkte
att jag skulle stoppa i mig något lätt innan jag åkte på
jobbet. Det fanns inte så mycket hemma men müslin
såg tilltalande ut. Problemet med müsli är att om man
ska borsta tänderna direkt efter man har ätit det så
är det så mycket müsli i tänderna att man måste borsta
tänderna i 5 minuter för att få bort all shit innan man kan
börja borsta dem på allvar.
Jag hade förstås lösningen på detta problem!
Kasta müslin långt bak i munnen och svälj. På så sätt
kommer den aldrig i kontakt med tänderna. Nackdelen
upptäckte jag inte många hundradelar efter jag hade svalt.
Müsli är hårt och vasst om man inte tuggat det och dränkt
in det i saliv, min hals har varit öm hela dagen och det har
gjort ont att svälja. Läxan är lärd: Müsli is some hardcore shit yo!

Föräldrar som tattuerar in sina barns namn på kroppen.
I regel fäder och i regel på underarmarna. What the fuck?
Inbillar de sig att barnet kommer att känna sig mer älskat?
Eller behöver de påminna sig själva att de faktiskt har barn?
Skulle mina föräldrar gå med mitt och mina syskons namn på
kroppen skulle jag skämmas ögonen ur mig.
Vad försöker de bevisa för omvärlden och/eller sina barn?

Var just på Konsert med Australian Pink Floyd, ett Pink Floyd dedikerat coverband
från Australien. Helt makalöst bra måste jag säga, inte bara den underbara musiken
men även den visuella Ljus och 3D-bildshowen.

Nu hoppar jag över allt onödigt krås som skulle gjort det här till en jobbig recension
och hoppar rakt till efterrätten:

Alltså, Gitarrsolot till Comfortably Numb. 
Jag slits ut ur verkligheten och rakt in i låten.
Jag kan känna låtens essens pulsera in i mig med varje ton, jag för en varm känsla i magen, huvudet känns
upplyft och lättat, sinnet fylls av flow. Kort sagt en mäktig känsla.
Introt till Coming back to life ger en Light-version av samma känsla men i övrigt skulle
jag vilja påstå att Comfortably Numb är unik i sin Awesomehet.

Saknade Another Brick in the Wall Part 3, tycker det är den bästa låten i sviten, den ger
hela konceptet som de försöker förmedla mer djup och inlevelse.
Jag kommer på mig själv ibland med att nynna för mig själv;
I don't need your arms around me, I don't need no drugs to calm me,
I have seen the writing on the wall, Don't think I need anything at all,
Don't think I need anything at all.